Fodersmältning - kolhydrater

Foto: Shutterstock
Foto: Shutterstock

Kolhydraterna i hästens foder finns som socker, stärkelse och fibrer och de är alla olika nedbrytbara av hästen. I hästens naturliga diet som framförallt består av gräs, men även andra växter är den största andelen av kolhydraterna fibrer. I hästfoder delar man ofta in kolhydraterna efter hur de bryts ner i hästen och då är det framförallt två huvudgrupper; hydrolyserbara och fermenterbara kolhydrater.

Hydrolyserbara kolhydrater är de som hästens egna enzymer bryter ner och det är i princip allt socker och en del stärkelse. Stärkelse är långa kedjor av glukosmolekyler och det finns olika bindningar mellan dessa. Vissa av bindningarna kan brytas med hästens egna enzym, amylas, men andra är resistenta mot detta enzym och den stärkelsen är då inte hydrolyserbar (dvs. inte nedbrytningsbar av hästen själv). Hästar har även en relativt begränsad amylasaktivitet vilket medför att om det fodras med för stor mängd stärkelse per måltid så hinner inte all hydrolyserbar stärkelse brytas ner och absorberas innan digestan (maginnehållet) når grovtarmen. De nedbrutna, hydrolyserbara kolhydraterna tas upp av hästen som glukos och kan användas som energikälla direkt och det kan även lagras in i musklerna som glykogen vilket är hästens reservlager av glukos.

Fermenterbara kolhydrater är de som hästens egna enzymer inte kan bryta ner utan de bryts ner genom att mikroorganismerna i hästens grovtarm jäser dem och bildar flyktiga fettsyror (VFA) vilka hästen sedan använder som energikälla. Fermenterbara kolhydrater är fibrer, stärkelse som inte är hydrolyserbar och fruktaner. De olika kolhydaterna är olika snabbt fermenterbara och det skiljer lite på vilka flyktiga fettsyror som bildas vid jäsningen av fibrerna. De som tar längst tid att jäsa är olösliga fibrer; cellulosa och hemicellulosa och vid den jäsningen bildas framförallt ättiksyra och smörsyra. De som fermenteras fortast är resistent stärkelse, fruktaner samt de hydrolyserbara kolhydrater som eventuellt inte hunnit tas upp i tunntarmen och vid den jäsningen bildas framförallt mjölksyra. Lösliga fibrer; bland annat pektiner och betaglukaner fermenteras medelfort och då bildas framförallt propionsyra och ättiksyra. De olika fettsyrorna tar olika metaboliska vägar när de omsätts i hästens kropp. Från propionsyra bildas glukos genom glukoneogenesen och ättiksyra är ett substrat för fettsyntes. Hos en häst som får endast grovfoder är fördelningen ca 74 % ättiksyra, 17 % propionsyra, 6 % smörsyra och ca 3 % andra VFA. Om mängden spannmål (stärkelse) i foderstaten ökar så minskar proportionen ättiksyra i samband med att propion- och mjölksyra ökar.

Jämfört med fettsyror så ger glukos (från blodet eller från lager i form av glykogen) energi till musklerna ungefär dubbelt så fort som fettsyror vid aerobt muskelarbete. Det är en av anledningarna till att hästar som gör hårda arbeten ofta utfodras med större mängder (stärkelserika) kraftfoder än hästar som gör mindre hårt arbete. Hos vissa hästar kan det inlagrade glykogenet ge problem med bland annat korsförlamning och till de hästarna är det viktigt att man har en mer fett- och fiberbaserad foderstat för att minska glykogeninlagringen i musklerna.

Det finns även kolhydrater som inte är nedbrytbara och det är lignin som är ett så kallat träämne, inte ens mikroorganismerna kan bryta ner det. Lignin finns i relativt stor mängd i halm och det är större andel i förvuxet än i ungt gräs.

När ett foderbyte sker så ändras mikrofloran i grovtarmen genom att de mikroorganismer som är välanpassade till det nya fodret förökas och de som är dåligt anpassade dör ut. För att göra omställningen så problemfri som möjligt ska man alltid göra alla foderbyten successivt under en lång tid, ju större mängd foder som ändras desto längre tid krävs för omställningen. Med en god tillgång på lätt nedbrytbara, lösliga fibrer som pektiner och betaglukaner går foderbytet smidigare genom att de mikroorganismer som ska förökas gör det enklare och de som ska dö ut gör det långsammare. Man skall aldrig glömma att foderbyten mellan olika grovfoder också är en stor omställning av mikrofloran och ska göras gradvis för att undvika störningar i grovtarmen med exempelvis kolik som följd.

Hästar är välanpassade till en kolhydratrik diet men det är stor skillnad på olika kolhydrater och hur de bryts ner i hästens kropp. Det som hästen är väl anpassad till är kolhydrater i form av fiber och enkla sockerarter som gräs framförallt innehåller. Hästar har även en möjlighet att bryta ner stärkelse men då i en mindre mängd och beroende på stärkelsens egenskaper. De rekommendationer gällande maximal stärkelsemängd per måltid tar inte hänsyn till skillnader mellan olika stärkelsemolekylers nedbrytbarhet eller om stärkelsen är behandlad för att få en ökad nedbrytbarhet. Man kan gärna jämföra stärkelseinnehåll mellan olika foder men man måste komma ihåg att det är fler faktorer än bara mängden som avgör hur det kommer att påverka hästen.